» En till tanke
Det finns väl ingen vid det här laget som inte läser Arnold Assarsson eller Elin Janssons blogg?
Jag är i vilket fall som helst en trogen läsare av de bådas bloggar då jag tycker de skriver mycket intressanta saker. Båda verkar vara rakt på sak med vad de tycker- och det gillar jag.
Det senaste ämnet Arnold skrev om var framhoppningar.. Och jag kan inte annat än hålla med om att framhoppningar, men även framridningen, är ett av de mest kaotiska ställen (inte vid alla tillfällen) du kan befinna dig på en helgdag. Som mest kaotiskt upplever jag som ryttare att det är på de lokala tävlingarna, i de lägsta klasserna.
Alla ryttare måste börja någonstans och lära sig själva tävlingsbiten men det jag blir mörkrädd för är hästkunskapen.. Det verkar som att få ryttare kan läsa av hur en häst är och vad den kommer att göra inom loppet av en tiondels sekund. Hästar är flockdjur, det är djur på flera hundra kilo och det kan bli rent ut sagt livsfarligt om vi inte kan läsa av våra hästar. Självklart kan det hända olyckor ändå..
Sist jag var och tävlade med Dojan och red henne på framridningen kommer det ett flertal ryttare i full galopp snett bakifrån, rakt bakifrån, ja från alla håll och kanter trots att jag har en stor röd rosett i rumpan som i princip skriker: VARNING! Jag har denna röda rosett då Dojan på 4 år tycker det är obehagligt med andra hästar som springer som myrslokar rakt upp i rumpan på henne. Dojan är en väldigt snäll häst men hon är endast 4 år och är inte jättebekväm i sådana situationer (det är faktiskt inte många av mina hästar som är det). Hon tycker även att det är lite äckligt när jag skrittar en bit innanför spåret och det kommer en häst där ryttaren prompt ska göra sin tempoväxling, smackandes i galopp mellan mig och staketet.
Jag vill att tävlingsbiten ska vara en behaglig och positiv upplevelse för henne och då krävs att vi tar hänsyn och kan läsa av att: Där är en unghäst, jag kanske ska ta det lite försiktigt förbi om den inte är så rutinerad. Att man märker om en häst är lite spänd och inte bara tänker att nu j*klar ska jag köra fullt ös runt, runt för att väcka min döda häst.
Just det scenariot som hände mig och Dojan är väldigt likt en händelse Elin Jansson skrev om. Enda skillnaden är att jag inte blev påriden från sidan plus att det inte gick så illa att jag ramlade av ;p
Ett utdrag från hennes blogg:
Jag har en grymt fin 4 årshingst som blev påriden av någon liten tinkerkorsning som kom i 240knyck rakt in i sidan på sin första tävling i livet. Min häst flög i luften, jag flög i sanden och hästen har nu varit fantastiskt rädd för alla mötande hästar i ett halvår. Nu har vi tränat och tränat så att möten ska vara ok men vågar tusan inte ta ut den på några tävlingar innan jag vet att den inte får sig en likadan smäll igen, det här kan vara en av de finaste hästar jag haft och det vore ju synd om han blir tvungen att fortsätta vara livrädd varje gång han ska värma upp. Gå in på Arnolds sida och säg vad ni tycker :)
Framhoppning i ett varv skulle nog göra detta kaos mer organiserat då man åtminstone inte kan krocka eller bli ihjälriden från sidan av någon. Förhoppningsvis skulle detta kaos bli lugnare då du har mindre valmöjligheter och endast kan rida i ena varvet. Framridningen och framhoppningen är till för att värma upp sin häst, inte för att träna den :)
Trackback
