Denna blogg startades sommaren 2011 och jag var minst sagt skeptisk till att blogga och trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag någonsin skulle starta en. Därför valde jag och Agnes att starta denna tillsammans för då skulle vi inte känna oss som riktiga bloggare ;) Jag är den typen av människa som gärna håller mig på min kant och vill helst inte dela med mig av mål, framtidsplaner och drömmar med mina hästar till andra människor mer än de allra närmsta. Att då ha en blogg där läsare vill läsa om just sådant kände jag inte riktigt var min grej. Att skriva om "dagens ridpass" där jag ska lägga ut hur dagsformen på mina hästar känns, där jag ska skriva varenda detalj efter en tävlingsritt har aldrig varit något som tilltalat mig. Därför hålls mkt utanför och det är mkt som inte nämns här.

 

Jag har alltid varit sen med att bekanta mig med sociala medier såsom msn och bilddagboken (på den tiden det begav sig) och även facebook var jag väldigt skeptisk till till en början. När denna blogg väl skapades var det många vänner som undrade vad som hade hänt?! ;) 

 

Men den största anledningen till att jag inte ville börja blogga var just att alla vet vem jag är som läser detta men jag har ingen aning om vilka som läser vad jag skriver. Det känns lite läskigt att ett par hundra människor går in här varje dag och tros ha full koll på mig och mina hästar medan jag har ingen aning om vem som skriver en kommentar. Jag är fullt blottad medan läsaren är fullt skyddad och anonym vid tangentbordet.

 

Därför blir jag mäkta imponerad över de som driver stora bloggar med flera tusentals läsare varje dag där elaka alternativt "vet bäst"- kommentarer är vardagsmat. Där det ifrågasätts varför personen i fråga gör si och inte så. Där läsare skriver elaka saker trots att de inte känner bloggaren/bloggerskan i fråga. Även i en stor blogg med flera inlägg om dagen får vi läsare kanske reda på 1 % av vad som sker i den människans liv, personens känslor, tankar och funderingar. Vissa väljer att dela med sig av mer och andra mindre. Att då ens komma på tanken att yttra sig och ha åsikter om varför någon gör som den gör är för mig ofattbart. 

Jag själv läser Tyra Sjöstedts hästblogg och blir mäkta imponerad över att hon orkar. Hennes hästar verkar väldigt väl omhändertagna och hon älskar dom och ändå får hon dag ut och dag in elaka kommentarer och åsikter om hur hon rider och inte rider, ja om allt hon skriver egentligen. Även på andra stora bloggar verkar många läsare veta bättre än bloggaren själv om vänner och privatliv. Konstigt.

 

Jag blir så ledsen och besviken när jag läser sådant och tror att det i grund och botten handlar om avundsjuka eller missunnsamhet. Om man nu inte gillar bloggarens tankar och värderingar, varför ens gå in och läsa? Och varför ens kommentera om man nu har något taskigt att skriva?! Självklart måste man kunna ha en annan åsikt, tanke eller fundering och kunna yttra den men då tycker jag att den som kommenterar ska kunna stå upp med för och efternamn och giltig mailadress. 

 

Jag som har en liten blogg är väldigt skonad från taskiga kommentarer och får för det mesta väldigt fina ord av otroligt snälla och gulliga läsare. Jag tycker även det är roligt när det finns funderingar och frågeställningar hos er läsare kring olika ämnen. Självklart förstår jag att alla som läser min blogg inte är av samma åsikt som mig och det är inget jag kräver och ni får gärna yttra er :) 

 

 

 

Jag fick denna kommentar igår och jag tycker absolut inte att den är taskig men den är anonym och verkar ha ganska många åsikter kring mitt val av klass och verkar dessutom känna Qulan ganska väl.  Därför blir jag mest nyfiken på vem som kan känna henne så bra?! 

Angående val av klasser till Rossini, Merchan och Qulan så finns det två personer jag resonerar med och litar på till 100% och det är mamma och Linda (Rossinis ägare). Dessa två personer är otroligt viktiga och har koll på min och hästarnas form och vet vad vi är tränade för och kapabla till. Jag skulle aldrig fråga min granne eller bästa vän om råd för de har inte tillräckligt bra insikt kring mig och mina hästar. Mamma och Linda ser hur dagsformen är, oavsett hur resultaten är på Equipe. Vi tillsammans kommer fram till vilka klasser hästarna ska hoppa och vårt mål är inte att hästarna ska förstöras eller bli knäckta. Hästarna är för mkt värda både själsligt och ekonomiskt för att vi ska riskera att de blir förstörda över en dag eller helg.

En fantastisk fin hingst och en av Sveriges finaste hästar som alltid brukar vara felfri och ligga i topp hade i lördagens 145 fyra nedslag och dagen efter ett nedslag på samma höjd. Jag såg båda rundorna. Om han skulle ha hoppat en 160-hoppning dagen efter att han haft fyra ner i 145 hade inte jag tyckt varit konstigt ALLS. Det är så mkt som spelar in och det är ryttaren och de närmast hästen som vet bäst enligt mig. Det finns ingen på denna nivå som vågar riskera något med sin häst utan jag är säker på att alla ryttare gör allt för att hästarna ska må och prestera bra. 

 

Vi ansåg att Qulan och jag var redo att starta 145 på söndagen trots nedslag i tidigare klasser. Formen kändes bra och jag vet vad nedslagen berodde på. Hon hoppade bara bättre och bättre under helgen och nedslagen i tidgare klasser kom för att hon var lite för på då hon endast gått en tävling tidigare detta år. Alltså inga konstigheter med att gå in i en högre klass sista dagen enligt oss :)